I lördags hände det. En mardröm tog sig in mitt på eftermiddagens lugna ro. Jag och barnen var hemma hos mamma och pappa. Jag skulle just gå på toaletten när Felicia började skrika. Jag hörde direkt att det var allvar så jag sprang ut och där står Felicia och hoppar dubelvikt och tar sig för halsen.
Hon fick fram att hon svalt en peng. Hon kräks en gång men ingen peng kommer upp.
Vi går in på toaletten och jag vet allvarligt talat inte vad jag ska göra. Får panik.
Ringer först sjukvårdsupplysningen men det tar sån tid så jag lägger på och ringer 112.
Felicia andas och det är det viktiga. Jag får veta att jag inte ska försöka tvinga upp den.
En ambulans skickas mot Slussfors. Vi kör emot den och möter den på en parkering.
Johannes och Felicia åker de resterande 3,5milen till Storuman i ambulans och sedan med helikopter till Umeå. Jag vänder om, packar, hämtar Rikard som blivit kvar hos mormor och morfar, och kör mot Umeå.
Efter klockan 22 på kvällen sövs Felicia och pengen tas ut ur matstrupen.
23.30 vaknar hon upp. Det första hon säger är:
"Öhm, jag skulle få en glass..."
Vår underbara lilla tjej!! Hon var så tapper och modig hela tiden på sjukhuset.
Nu längtar jag till vardagen, men bråk och skratt som avslöser varandra.
Är så tacksam till Gud som var med, och alla hans skyddsänglar som vakar över våra barn.
Tack gode Gud.