Först.
Tack för alla varma, fina kommentarer till förra inlägget.
Igår vid 20.45 satt jag, mamma och pappa vid köksbordet och sa att det var nu det brann som värst. Vi pratade en stund om livet, hur det blev efter branden. Vi drack te. Livet. Jo men det blev nog ganska bra ändå.
I går hade vi
granngrillning här. Mycket trevligt. Vi var väl ca 20 personer. Maten var underbar! Felicia hade lite nässelutslag och var inte alls på topp. Rikard var ganska glad men inte så där som han brukar vara.
Det här var första gången, egentligen, som folk kom hem hit och såg mig "in action" med tvillingarna. Självklart gick det
mesta åt skogen. Felicia grät. Rikard grät. Felicia föll av sängen. osv.
Nä, det kanske inte var så hemskt som det låter, men nog var jag nära på att
säga upp mig som mamma. Säkert var det ingen som tänkte "Oj vilken dålig mamma. Hur ska
hon klara av tvillingar???" Nä, det var nog bara jag.
Jag har funderat på det under morgonen här. Hur mycket tänker inte föräldrar om vad
andra tänker om dem? Vi, ja eller åtminstonde jag, får lov att sluta med det.
Barn är barn. De gråter, de faller ibland, de är sjuka och de gör inte alltid som man vill, men inte är man dålig förälder för det.
I slutändan, när man lägger sig i sängen och hör sina små ljuva barn andas tungt och drömma sött så är man väldigt lycklig. Om en dag gått åt skogen - ja då får man ta nya tag nästa dag!
Sluta döma, börja glömma!
Vi är bra!
Rikard och
Felicia har nu på morgonen hjälpt till att ta ur diskmaskinen. För säkerhetsskull smakar Rikard på alla skedar för att se om de är rena.