Hela dagen har varit ett enda skrik och bråk.

Barnen var extremt trötta efter valborgsmässoafton.
Ändå hade de inte varit upp så extremt länge.
Jaja, trötta var de.
Nu ikväll är det badmintone för maken.
De spelar tisdagar och torsdagar.
Onsdagar och ibland lördagar är det innebandy,
sen kan de även bli badmintone söndagar.
Jag ska försöka klämma in min "springtid"
och bli en löpare på 23 dar..
Detta är dag 1.
Vi trodde att det inte var nån badminton ikväll,
så jag knöt på min springskorna och gav mig ut.
Direkt upptäckte jag en sak:
Att springa i verkligheten är absolut inte som
att springa på ett löpband! Jag blev trött direkt!
Flåset började redan INNAN nerförsbacken var slut.
Efter, ja låt säga 1 km, å då avrundar jag
nog en hel del uppåt, så gav jag upp.
Ja det är den ärliga versionen.
Den jag hade tänkt dra var att jag såg bilarna på skolan
och insåg att det faktiskt ÄR badmintone ikväll.
Jag sprang hem och släppte iväg maken.
Nä nu inser jag ju hur fruktansvärt det kommer att bli.
5km.
Gode Gud.