Jag är faster!

Lyckan är så stor!
Jag är så glad!!

Rikard säger att hans lille kusin ska heta
Bedänch, eller Håka.
Jag vet inte om det blir så..
men Rikard är säker.

Nu längtar vi så efter att träffa bebisen!

Härliga inland

Jag har ännu inte ångrat en enda dag att vi
lämnade schtaaan och flytta 30 mil inåt landet.

Sommaren var härligt.
Hösten var så vacker att det gjorde ont ända in i ryggmärgen.
Den sköna naturen var som medicin för kropp och själ.
Och nu har vi (verkligen) vinter med meters höga drivor
där barn hoppar och leker.
Kylan slog till med -37 och då var vi inne å myste.

Här jagar vi inte tid och pengar.

Visst har vi sämre dagar.
Ibland är jag frustrerad över att man
inte kan ta bussen ner till centrum för å fika,
eller gå på bio eller äta plankstek mitt i veckan.
Men när jag tänker efter så gjorde vi ju
aldrig det i stan heller.

Här får man ordna själv och visst går väl det!
Vi åker ner till Storuman å fikar, eller går
hem till mamma :-)
Vi lånar film på biblioteket och har hemmabio.
Vi ber storebror att laga plankstek,
och jag lovar dig - det är den godaste som finns!

Nä vi har nog anpassat oss rätt bra.
Men någon skotertjej har jag ännu inte blivit,
jag har skoterkörkort men de lär bli oanvänt.
Jag har inte intresset för att bara köra.
Sen är jag ju livrädd också..
Men jag älskar att sitta i en snödriva och fika!

3veckor kvar innan sportlov!
Hoppas på sol och vänliga vindar.
Då blir det korvgrillning, choklad i banan,
pannkaka på lill murikan, kaffe i mängder
och ett renskinn på backen!
Längtar, längtar!

Fredag

Igår sprang Felicia in till mormor och morfar
och sa:
"Mamma har ingen röst, hon kan inte prata!"
"Jasså, är hon förkyld?" frågar mormor
"Nej, hon har pratat så mycket på skolan så
rösten försvann!!"

Idag är jag och barnen hemma.
De är uppe och leker.
Det är så härligt att höra deras skratt, lekar och prat.

Själv är jag rätt tyst. Rösten är fortfarande borta.
Idag kan jag dock viska, men jag tror inte det
gynnar rösten.

Planerna idag är att hälsa på hos mormor och morfar.

Det är så ljust och fint ute.
Äntligen börjar det komma tillbaks!

Hoppas du får en toppendag!

Kommunikations katastrof

Neeeeej!
Den försvann!
Och jag har så ohyggligt mycket som jag
vill säga. Småsaker, struntsaker, ja/nej,
jaha, eller hur, vad som helst!!!

Men men.
Jag har faktiskt upptäckt att det kan vara rätt
intressant att bara lyssna utan att kunna svara.

1. Man får öva upp sitt kroppsspråk.
2. Man kan inte babbla på en massa.
3. Man måste ha ögonkontakt med människan man
    "pratar" med för att se så att han/hon inte tappar fokus från ens
    försök att förmedla sina tankar via tragiska charader försök och
    små oläsliga lappar.
4. Nu är det en själv som är i fokus, inte sina ord.

Ja, sen börjar folk faktiskt prata tystare när de pratar med en.
Bara för att jag viskar behöver ju inte andra, som kan
använda sin röst, göra det.
Men folk tror också att man är döv bara för att man inte pratar.
Jag hör ju lika bra vad folk säger om de pratar med varandra bredvid mig.

Intressant lärdom. Kanske bra att jag tappar rösten 1 gång per år
så jag lär mig lite mer om kommunikation. Särskilt min egen,
för den är inte bra. Det kan bara bli bättre :-)

Försvinn inte

Har just sett Mot ALLA Odds. Vilket underbart program.
Jag gillar det!
Storebror och svägerskan var med och tittade.
En riktigt mysig och trevlig kväll!

Min röst håller dock på att försvinna.
Håller tummarna att den väljer att stanna kvar.
Det är så jobbigt att inte kunna säga vad man vill.

kkkkkkkallt!!!

Jag och Rikard sitter uppe i soffan och kikar på Dinosaurietåget.

Varm oboy och rostat står på
frukost menyn.

Ute är det -37 just nu. Kan det ge sig!? Usch, huvva, fy och blä.

Johannes och Felicia ligger nere och hostar. Så jag antar att handlingen av lördagsgodis hamnar på oss som är uppe... Bara å klä sig.

Till tröst så är det ofantligt vacker ute.

Snön gnistrar och solen kämpar sig uppåt.

Det kan bara bli en bra dag!

Full fart

I dag tog jag slut, för en stund.Johannes har varit sjuk i flera dagar.
Det är så oerhört mycket mer att göra hemma när man är
en och inte två, som man är van.
Tvätthögen blev till 7 maskiner.
Disken växte.
Kylskåpet ekade.
Bara att kavla upp ärmarna.

Efter jag hämtat barnen i eftermiddags så gick vi
hem till mamma och pappa och badade.
När vi skulle hem försvann en vante.
Middagen blev sen dessutom.

Sockerhalten var noll.
Toleransen - noll.
Orken - noll.

Efter middan lekte vi en stund, såg sedan
bolibompa och därefter godnatt!

Det är så onödigt att man ska bli så sur bara för att
man är trött, hungrig och slut.
Tur att man får avsluta en sån dag med en kram
och att få orden "jag älskar dig mamma"
"Jag älskar er med!"