Kaloritrög

Har nu två kvällar i rad varit på gymmet och sprungit.

Jag hoppas men antar att min träningstid är över nu för några

år frammåt. Jag vet ju hur jag är..

Sprang 2 km idag!

Min träningskarriär har nått sin topp,

ja så är det.

Såg på springmaskinen hur den räknade kalorier.

Tro jag hamnade på 80 eller nått sånt.
Tror inte det stämmer men men.

Vad är det för idé att räkna sånna???

Har fått höra att en godbit, typ damsugare, är 500 kalorier.
Det är ju bara att ge upp direkt.

Hellre tar jag 2 damsugare än springer ihjäl mig.

Nu tar jag i allafall och säger god natt.

Hoppas benen bär mig i morgon.

Ajajaj

"Men jag är nog rätt vältränad ändå" tänkte jag i morse när
jag vaknade och kände ingen smärta från gårdagens träningspass.

Efter ytterligare någon sekund kände jag att jag inte kände mina ben.
De var nästan bortdomnade.
Sen började det krypa och nästan skaka i musklerna.
Mycket mystiskt.

Nu ikväll började musklerna göra protest.
Jag kunde tillslut inte röra mig.
Fick kämpa mig hem till mamma och pappa och
ta ett bubbelbad vilket mjukade upp kroppen igen.

Så hemskt!
Att jag aldrig lär mig!!
Men jag ska dit nästa måndag igen.

Här är vi!

I kväll har jag varit på Slussfors gym och deltagit i ett corepass.
Det var så roligt! Jag har i flera veckor hittat på anledningar för
att inte gå men nu gick det inte längre och jag är såå glad
att jag ändå tog mig dit.

Vi gjorde många varierande övningar.

Både med hantlar och skivstång.

Övningarna gjorde mig så överraskad.

Jag kände helt plötsligt muskler som jag

inte visste fanns.

"Här är vi!" skrek de och brände.

 

Redan nu i kväll skakar benen och jag kan bara

ana hur morgonen kommer att kännas...

Men om jag läkt ihop till nästa måndag så

ska jag dit igen!!

Fantastiska mor

Jag känner så många underbara, starka och fantastiska mödrar.

Vad definierar en sådan person..
Ja, i mina ögon är det en person som älskar sina barn.
En person som gör så gott hon kan.
En person som tar första steget inom en krets att faktiskt visa verkligheten.
Ibland är inte alla dagar fantastiska.
Ibland vill man bara stänga dörren.
Ibland orkar inte ögonen tindra.

Min tanke är att det finns många underbara, starka och
fantastiska mödrar som känner sig oerhört ensamma.

Jag är själv en person som gärna vill att allt ska se smidigt ut.
"Väluppfostrade barn. Sover 10 timmar per natt, somnar själva.
Tvätta och stryka kläder. Laga nyttig mat efter matlista.
Veckohandla och planera. Kommer ihåg att köpa vinterhandskar.
Nej då, det går så bra så!"

Dessa fasader. Vad hjälper de?
Blir vi mindre stressade av dem?
Blir vi mer närvarande för barnen?

Jag har inga bra svar.
Jag är bara så trött ibland.
Och man måste få vara det.
Jag kan inte vara Rikard och Felicias underbara,
starka och fantastiska mor om jag inte vilar och
lägger ner fasaden emellanåt.

Har du uppe en fasad?
Pröva att riva den.
Om bara för en stund,
det är rätt skönt.

Tårar i hjärtat

All helgona.
En helg som för många tappat sitt fokus.
Barn klär ut sig till alla möjliga hemska varelser och ting.
Små oskyldiga barn som klär/kläds ut till onda, hemska
och fruktansvärda häxor, smådjävular, monster.
Hur avskyvärt är inte det?
Jag blir så arg! Halloween, fy skäms!

All helgona.
Det är en helg då vi tänder ljus och
minns våra kära som lämnat oss.
I år är det en extra tung helg.
Vi minns vår älskade Julie,
en skatt som stannade en allt för kort tid.
Hennes underbara leende och
blickarna som bara hon kunde ge.
Hennes härliga skratt då Rikard och Felicia
hoppade i sängen där hon satt.
Det sista minnet då hon gick hand i hand iväg med Anna och Daniel.
Vi vinkade och visste inte då att det verkligen var vårt sista farväl.
Tack, älskade ängel. Vi saknar dig så..

Ständigt uppkopplad

Idag gjorde jag nästan det som är min gräns.

Jag höll på "checka in" på facebook var min position var.
Jag tryckte till och med på knappen men det registrerades inte.

Jag var nog bland de sista att skaffa facebook.
Är nog lite av en bakåtsträvare. Men jag blir så störd på att
man ständigt är uppkopplad.

Bara för att jag nu skaffat en ny mobil som ger mig
möjligheten att visa hela världen vars jag är och vad jag gör,
betyder inte det att jag bör göra det.

Jag tycker det är väldigt roligt att se var andra är
och vad de gör.
Men är det inte lite läskigt..
Och varför gör vi det?
Tänker vi efter, eller är det helt enkelt bara för lätt att lägga upp/ut
vårt liv? Jag gör det ju här på bloggen.

Frågor, frågor.

Livets guppiga väg

Vägen till Dikanäs må göra så att jag
*gråter när jag tittar på min leriga, nersmutsade bil
*blir fruktansvärt arg på de som hanterar vägunderhållet
*stör mig på att man aldrig får lyssna klart på en sång,
eller prat på radion eftersom den hela tiden växlar mellan
P4 Västerbotten, P4 Norr och P4 Jämtland.

Men, det finns ingen mer naturskön sträcka att köra tidigt på morgonen.
*Himlen brinner i orange, rosa och ljusblått.
*Bergen reser sig högt mot skyn, stolta och vackra.
*Träden är krokiga och vildvuxna.
*Räven står brevid vägen och spanar.

Det är såå vackert! Det är så återhämtande och härligt.
(vissa dagar)
Jag är så tacksam att jag får den upplevelsen på morgonen
som strålar av himmelsk kärlek på min lilla väg
Om än en guppig sådan.