Ibland blir jag så
less på mig själv. Nu finner jag mig nergrävd i
livets funderingar igen. Jobb, flytt och ovisshet.
Varför kan jag aldrig lära mig.
Varför ska det vara sååå svårt att ta emot livets överraskningar med öppen famn. Iallfall öppna ögon.
Jag har ännu inte funnit något jobb.
Arbetsintervjun tycks inte bli av och ams.se bjuder inte precis ut något större utbud av arbete i Umeå. Jag börjar dessutom fundera över mina utbildningsval.
Undersköterska och lärare. Jag menar, man kan ju tycka att de ska göra mig
lyhörd för andra, bra på att hålla många bollar i luften, serviceminded och ödmjuk. Men dessa ord, samt
organiserad, självgående, positiv och social är ju ord som alla andra skriver i sina ansökningar.
Vad är det som gör att en arbetsgivare väljer dem?
Nu ska jag vara krass. Jag möter minst 1 (okej det kanske är en överdrift men nu är jag irriterad) varje dag som jag tänker "Varför har du jobb och inte jag?? Du är ju inte ens trevlig eller bra på ditt jobb".
Nu är jag där igen! Skärpning. Positiva tankar!
Hur som helst så får jag vara hemma tillsammans med en underbar man och två yrväder som förgyller dagens alla sekunder. Jobb eller inte.
Jag är lycklig! Det är väl bara grejen att vara inskriven på arbetsförmedlingen som psykar ut en. Man
ska ju hitta ett jobb då och snabbt! Nu har jag i och för sig bara varit arbetslös i 2 veckor så det ska nog lösa sig!
Rikard har börjar klättra på
allt! Han skrattar och är helt utan vett när han står och dansar på bord, stolar och soffkanten.
Felicia är inne i en period där hon halvt får panik om jag lämnar rummet. Inte ens pappa duger. Nån som har tips på hur man får henne att känns sig trygg utan att se mig hela tiden?