Nu ska sanningen fram. Jag har inte ljugit men inte heller berättat om hur amningsavvänjningen går... Som ni kanske vet tog jag och Johannes några "mördarnätter" för två månader sedan. Mellan midnatt och klockan 05.00 bar vi runt på två skrikande barn och faktiskt så minskade deras nattamningsbehov något. Sedan blev de sjuka i omgångar och fick då amma på natten. Detta har resulterat i att vi nu har friamning under veckans alla nätter. Utan ytterligare beskrivning - jag är slut.
I kväll tänkte jag pröva 5 minuters metoden. Jag la barnen i varsin spjälsäng, sa god natt (jag skrattar nästan åt detta redan nu...) och gick ut. Direkt ställde de sig upp och skrattade hejdlöst åt varandra. "Vilken rolig lek!" Detta pågick i ca 10 minuter sedan kom de på att detta kanske inte var någon lek. Gråt! I detta skeende kom jag på problematiken med att köra denna metod med tvillingar. Hur sjutton ska man räkna? Om Rikard börjar grina och Felicia hakar på efter 2 minuter, ska jag då gå in när Rikards minuter är slut eller väntar man tills det gått 5 minuter för Felicia?! Ja, ni hör ju.
Sedan började jag starkt ifrågasätta, ju högre barnens gråtande blev, hur smart denna metod egentligen är. Är det bättre att somna utmattad av gråt, ledsen och övergiven istället för avslappnad och nöjd i en tryggt vaggande famn? Tillslut gick jag och mamma in och tog varsitt barn, kramade om dem och vaggade dem till sömns. Ja nu är det fastställt - jag får lov att både amma och vyscha dem båda tills de är 15 år gamla för jag är ingen metodmamma...
Lägger in en film som värmer mitt hjärta. Jag kallar den "Vi gillar varandra":


