I mitten av boken skriver han:
"Bönen är den ultimata livsberättelsen, i bönen utgjuter man sitt hjärta utan att någon avbryter eller korrigerar. Tillbedjan tar till vara behovet av att få sträcka sig utanför sig själv, släppa behovet av att förstå och bara ge sig hän. När de vardagliga orden når sin gräns viskar jag mitt halleluja. Jag gör det i glädjen över Guds närvaro och över de människor jag får dela mitt liv med. Jag gör det som ett sätt att hantera mitt livs förluster. För förlusterna säger jag inte tack, men inte heller knyter jag mina händer i ett varför? Jag viskar halleljua. Ett brustet halleluja."
Bön kan vara så mycket och ändå bestå av få ord.
En kväll när min bror Daniel skulle lägga sig så var han så trött. Men han ville ändå be. Bönen löd:"Förlåt, tack, amen." Tre små ord och ändå säger de allt.
Jag ber inte alltid när jag lägger mig. Men jag kommer på mig själv under dagen att jag skickar iväg en bön. "Tack gud" "Var med oss under bil resan" "Välsigna de omkring oss"
Pappa har en favorit bön - Jabes bön, en välsignelse bön. Den är väldigt bra.
"Herre, jag vill att du verkligen välsignar mig och utvidgar mitt område och låter din hand vila över mig. Jag beratt du ville beskydda och bevara mig från allt ont så jag slipper lida smärta. Amen"
1 Krön 4:10